Engelska i Thailand

Hurdan engelska ska man prata egentligen när man är i Thailand? När man inte har engelska som sitt modersmål, vilken accent ska man då välja? Om man bor eller vistas en längre tid i England till exempel så är det ju helt naturligt att man försöker prata som de gör men i Thailand finns det ju ingen självklar och naturlig engelska. Hur ska man då prata engelska? Jag kan skaplig tyska också (skryt, skryt) och den brukar få lite träning varje gång jag är i Thailand. Brukar alltid vara någon tysk jag träffar på och dom blir alltid så glada och överaskade för att någon kan tyska.

Min thai är däremot inte så bra att jag kan ha några längre konversationer men jag använder gärna det lilla jag kan. Så då får det bli engelska som jag pratar med thailändarna. Thaiarna har ju sitt speciella sätt att prata engelska på, som vi alla vet – ”same same but different”. ”Me like friend you”. Sedan träffar jag i princip varje dag i Thailand någon amerikan, någon engelsman och någon fransman eller annan EU-snubbe som man måste prata engelska med.

Det enda som fungerar med thailändare är nog att börja prata deras thai-engelska. Att prata perfekt engelska med en thailändare blir nog för svårt för denne. Jag tror att vi EU-snubbar som inte har engelska som modersmål har lättare att prata med thaiare. Det uppstår ett slags samförstånd mellan oss och thailändarna, vi är noviser båda två så vi får försöka så gott vi kan. Engelsmän och amerikaner har svårare att göra sig förstådda tycker jag mig ha märkt. De pratar antagligen för fort och använder för svåra ord. Det verkar dessutom som att många av dom har svårt för att ”sänka sig” till den här barnsliga thai-engelskan.

När jag då tänker på hur jag själv brukar prata engelska i Thailand så är det lite lustigt. Vad är det då som är lustigt? Jo, min engelska tenderar att variera från dag till dag. Jag blir förvirrad helt enkelt. Ni som bor i Thailand (era lyckosar) hur pratar ni engelska varje dag? Vissa dagar pratar jag med amerikansk accent och ibland pratar jag med engelsk accent och ibland känner jag mig helt grötig i munnen och då pratar jag riktig svengelska. Prata som australiensarna gör, det kan jag däremot inte. Detta verkar ske omedvetet, det är inte så att jag har bestämt mig för att prata det ena eller andra, det bara blir så just den dagen. Konstigt, lite kusligt ibland. Men ibland väljer jag ju själv hur jag ska prata, om jag umgås med amerikaner så blir det naturligt att prata deras engelska till exempel.