George Orwell "Dagar i Burma"

Har alltid varit lite nyfiken på Burma och jag vet ju så förtvivlat lite om det landet. Därför tog jag tag i den här boken när jag råkade få tag i den. Det finns också beröringspunkter med Thailand och saker man kan fundera på när man sitter med en kall Singha i Thailand och har det bra.

Så här står det på baksidan av boken:

George Orwell som är världsberömd med sina satirer "Djurfarmen" och "1984", blev vid nitton års ålder polisofficer i Burma, det var 1922. Han kvarstod i den tjänsten i sex år och samlade rika erfarenheter av ett exotiskt land och ett främmande folk. Men framförallt skaffade han sig insyn i förvaltandet av det brittiska imperium, vars uppbyggnadstid var förbi, som redan började hotas av upplösning - men vars försvarare ingenting hade lärt av de nya politiska och sociala förhållandena. "Dagar i Burma" redovisar allt detta - det är en svidande uppgörelse med imperialismen och dess människotyp.

Det är en mycket bra bok tycker jag. Den är väldigt vackert skriven i ett lågt tempo, med utmärkta miljöbeskrivningar och personskildringar. Det känns som man är i orienten när man läser boken, man känner lukterna, värmen... När jag läser en bra bok så får jag en väldigt rik inre bild av det jag läser, nästan som att se en film. När jag läser något som inte är så bra, då kommer det ingen sådan här inre film och jag tappar intresset. Det finns dock en handling och en intrig i boken, men den står inte i förgrunden. Det som driver boken framåt är en kärlekshistoria och en intrig om hunger efter makt, och över alltihopa finns det en stark kritik av det brittiska kolonialväldet. Man kan läsa alla George Orwells verk gratis online, på engelska dock, kolla här - den här boken heter "Burmese days".

Boken är skriven 1934 och bygger till stor del på författarens egna upplevelser. Detta gör naturligtvis att allting känns väldigt äkta och nära, det är ingen som sitter nu och försöker skriva en bok om Burma och sydostasien på 1920-talet.

När jag började läsa boken upptäckte jag snart att de pratade om Indien hela tiden, typ - Här i Indien är det ju så väldigt het och fuktigt. Jag tyckte detta var konstigt, det handlar ju om Burma? Jag gjorde lite research, det visade sig att engelsmännen klumpade ihop Indien, Pakistan, Bangladesh, Burma och Sri Lanka och kallade det "Brittiska Indien". Ganska makalöst, tycker jag. Vidare verkar det som de hade flyttat riktiga indier till Burma och de ansågs vara lite mer högtstående varelser än burmanerna själva. Så rangordningen var ungefär så här, Engelsmän, Européer, Indier, Burmaner och lägst Karenfolk och andra stammar.

Intressant är också att personerna i boken klagar på att maten är dålig. Det har jag hört och läst nu också, i modern tid. Maten lär vara dålig jämfört med Thailand både i Burma och Kambodja. Har ingen egen derfarenhet av detta, men har jag sett någon kokbok om Burmesisk mat eller det Kambodjanska köket - nej. Har jag sett någon kokbok om det Thailändska köket - ja, massor. Så det ligger kanske något i det.

Vad finns det då för kopplingar till Thailand i boken? Vid ett tillfälle nämns Siam. Det är två "gentlemen" som sitter på klubben och tar en whsiky och småpratar,
- Vad gör vi egentligen i det här landet? Vore det inte bättre om vi åkte hem och lät folket här sköta sig själva?
- Är du inte riktigt klok, de här infödingarna kan ju inte klara nånting själva. Det är vi som har byggt óch gjort allting. Vi har byggt järnvägar, skolor och fängelser osv.
- Nja, jag tror ändå de hade klarat sig bättre själva, se bara på Siam...

Tyvärr utvecklar de aldrig resonemanget om varför Siam hade klarat sig så bra?

Vidare satt jag och småskrattade ibland när jag läste, på ett sätt som George Orwell aldrig hade kunnat förutse. Det är nämligen intressant att konstatera när vita män kommer till orienten så blir det alltid kuckeliku med de lokala kvinnorna. Lika sant och aktuellt i Burma för 80 år sedan som i Thailand idag. De här engelska "gentlemenen" i linnekostymer och tropikhjälmar drogs med samma problem som många faranger har idag, exempelvis i Pattaya. Det finns för många flickvänner, älskarinnor, horor - för mycket sprit - könssjukdomar - och överalltihopa - ett evigt tjat om pengar.

Intressant är också att det verkar som de engelsmän som sökte sig till Burma och kanske till de andra kolonierna också, ofta var personer som ansågs vara lite lata och lite avvikande från majoriteten hemma i England. Personer som var beredda att bo i ett land med betydligt lägre standard i utbyte mot att de inte behövde jobba och stå i precis hela tiden, vilket man var tvungen att göra hemma i England. Här finns också likheter med dagens Thailand och Asienresenärer tror jag. De som tycker att meningen med livet är - Den som har flest leksaker vinner - tror jag intresserar sig främst för andra länder och världsdelar.